På ytan

På bestämda platser på Merkurius yta kan man se solen stiga upp på morgonen, för att sedan gå ner innan den går upp igen. Detta är en följd av att Merkurius vinkelhastighet från banrörelse är exakt lika med dess rotationshastighet ungefär fyra jorddagar före perihelium (banpunkten närmast solen). På den tidpunkten upphör solens skenbara rörelse och därefter går på andra hållet (retrograd). Efter planeten har passerat perihelium, så blir solens retrograda rörelse långsammare, stannar och sen börjar gå på rätt håll igen.

Merkurius yta är mycket lik jordens måne, och uppvisar vidsträckta havsliknande slätter och stora mängder kratrar, vilket tyder på att den har varit geologiskt inaktiv i miljarder år. Kratrar på Merkurius varierar mellan några få meter till hundratals kilometer i diameter. Den största kända kratern är den enorma Calorisbassängen med en diameter på 1300 kilometer. Det nedslag som skapade Calorisbassängen var så kraftfull att den orsakade lavautbrott och över 2 kilometer höga koncentriska ringar kring kratern. Vid Calorisbassängens motpol finns ett stort område ovanlig, kullig terräng känd som den bisarra terrängen. En hypotes om skapandet av detta underliga geologiska område är att chockvågor genererades under nedslaget och färdades runt planeten, och när de möttes vid nedslagets motpol kolliderade de och skapade denna säregna terräng.